A struggle to classify IS acts as genocide
For months now, the European parliamentarian Lars Adaktusson (Christian Democrates, Sweden) has been working to pass a resolution recognizing that the Islamic State is committing genocide against Christian minorities. Next week we will see if he succeeds.
NyheterResolution on safety zone was not enough Step One Step Two Step Three Step Four Step Five Step Six
The eyes are going back and forth between the cheat sheet and the Bureau of the European Parliament in Strasbourg. Lars Adaktusson (KD) has one and a half minutes to present his case, and does so by quickly explaining that the Islamic State is guilty of the worst crimes there are under international law.
– The ongoing persecution lives up to the most rigorous definition of genocide, he says right before he is interrupted mid-sentence, and finds himself indifferent that the speaking time has run out.
The debate that follows goes on for about forty minutes, where speaker after speaker from the entire political spectrum goes up to show their disgust with IS. Many of those present agree with Adaktusson’s statements, one for example, Bodil Valero, of the Swedish Green Party (Miljöpartiet).
– It is important that we call what is happening an ongoing genocide and a crime against humanity and it is extremely important that we act before it is completed, she says.
Just to have made it here with the issue, with the Foreign Minister of the EU Federica Mogherini, must be seen as a success for Adaktusson. But the debate in the European Parliament on January 20th was not the end of a long journey. It was the beginning of a very intense sprint. After the debate, two weeks remain that will be crucial if the work is to succeed, when it will be determined whether Lars Adaktusson’s resolution on the genocide will get a thumbs up or down. In order to pass a resolution you have to get a majority in the Parliament, this gigantic political forum that, if they join together in a question, is one of the world’s heaviest power factors.
The goal for Adaktusson is that Parliament will adopt his resolution about the Islamic State carrying out genocide of ethno-religious groups in Iraq and Syria. It is a projectile with a view all the way up to the top level of world politics, which could lead to a military intervention with ground troops to stop IS. But we are not quite there yet.
Lars Adaktusson has ever since he threw himself into politics, after a long career as a journalist, highlighted the issue of the Christian minorities in the Middle East.
– As early as the election campaign in 2014, I began to highlight their situation, he says.
– I wrote among other things a debate article in the Swedish Daily News (Dagens Nyheter) and received a lot of criticism. But I had decided to pursue the issue in the election campaign, and now it is time to live up to that.
Initially Adaktusson pushed for a safe zone in Iraq, so that the people who had fled could return. In March last year the European Parliament adopted a resolutionwhere they gave their support. But a safe zone for the religious minorities is not yet in sight.
– In the fall therefore it felt like it was time to take the next step in the process, Adaktusson says.
In November, while he was out wandering the corridors of the European Parliament’s premises in Brussels, he got it. The idea to present a resolution that IS is committing a genocide. It was not a single specific IS-act that triggered him, but rather a general frustration over the fact that nothing was happening.
– But of course the terror attacks in Paris, which were not directed against religious minorities, affected me more than any other single incident.
Once he was decided, began a painstaking political work, which we have for convenience sake divided into six steps.
Initially he had to convince his own staff. Lars Adaktusson has four coworkers and without their support it would be impossible to run a query.
– That same afternoon we all agreed, says Adaktusson.
One of his coworkers is Charlie Weimers, who was not particularly difficult to persuade.
In January last year, we were visiting in Iraq, and what we were greeted with really shook us. Christian leaders said that no one is happier than IS when Christians are fleeing to Europe. That is what they aspire. It was incredibly frustrating to hear, as it puts us in a difficult position. On the one hand we want to help those fleeing for their lives. On the other hand, the religious leaders say we are doing IS’ job when we receive these refugees.
The feeling has long been that something should be done. Charlie Weimers says that nowadays there also is an opening, especially after the terrorist attacks in Paris, a new climate has taken root.
– When we arrived in Brussels, it was politically incorrect to talk about the persecution of Christians. Both victims (Christians) and perpetrators (Muslims) were wrong according to the politically correct manual. That has changed, he says.
The next step was to start doing the dirty work. Establish facts, establish contacts and opinion forming.
– With the help of legal experts, we began to produce material that proves the case of genocide. This is about looking at the statements made in the framework of the UN, and other reports, and we came to the conclusion that it is very clear that this is genocide, says Charlie Weimers.
He says that the whole thing would not be presented as a political "statement", but rather a finding, as fact. And in that case good research is everything, not least given that genocide in legal terms is a very strong notion.
Among other things, the group got the organization A Demand For Action, with its pugnacious leader Nuri Kino, the 2015 role model of the year according to the readers of the Swedish daily newspaper Dagen, to join them in the work. The Catholic priest Jose Luis Bazan from the European Conference of Catholic Bishops was also important in the legal groundwork, as well as to anchor all among the ethnic groups that the genocide concerns. From that, a resolution was formed, and a seminar was organized in Stockholm for opinion-forming.
Once the basis of a resolution was clear it was time to seriously put the issue on the political agenda. EU (European Union) policy differs somewhat from Swedish politics to the extent that an individual MEP can run a query in a totally different way. But then you have to first and foremost anchor the suggestions in your own political camp.
The Christian Democrats are included in the EPP, the European Parliament''s largest group, where the Moderates are also included. They have a working group on Foreign Affairs, where the genocide issue was first brought up.
– I asked to speak and put forward our proposals, says Adaktusson.
He immediately received a positive response and the call to proceed. A formal decision was taken that the EPP would pursue the issue, and Lars Adaktusson was assigned to represent the group in this case.
– Then we also got the help of the EPP Secretariat, which meant a lot of administrative muscle.
To get your own party with you is one thing. But to get anywhere with a policy proposal you have to get other groups with you as well. The European Parliament is not very easy to navigate; there is no clear majority, no stated opposition. Although the EPP is the biggest, they must get either the Liberal or Socialist Group to join them for the question to be lifted.
And before the question even comes up on the agenda it must pass the Conference of Presidents, which can reject those proposals considered not able to get wide support.
– The fear I had was that the other party groups would block the query so that it wouldn’t even come up, says Lars Adaktusson.
The process could have stopped there, and Adaktusson chose the word "agony" to describe his feelings. Another fear was that the content would be watered out along the road, that genocide was a controversial concept, that it would be replaced with milder formulations.
– When we heard that there were hesitations among other groups, we sat here the night before and called a number of strategic people. Even though we put a lot of work in for the Conference of Presidents, it didn’t felt like we were succeeding, that we had no control.
When they got the green light on Thursday, January 14, the joy and relief was great. A week later, Lars Adaktusson stands in the Parliament''s building in Strasbourg, and gives his speech.
Now it remains to see where the genocide issue lands in Parliament. On Thursday, February 4, it all ties together. In order to pass a resolution that IS is committing genocide, 375 votes are required. EPP has 220. Lars Adaktusson and his staff are working hard to convince others for support.
– Many are positive, but there are some objections, he says.
This type of decision should not be taken in Parliament, but here in the UN Security Council, say some. All of the criteria for genocide are not met, say others. It is not only Christians who are subjected to genocide, but the majority are Muslims, and we therefore cannot adopt such a resolution, reads a critique.
Are you nervous before the vote?
– Yes, of course it is. You can not take anything for granted.
How important was it to point out that there are Christians subjected to genocide?
– It is obvious that we call groups for what they are. We say that it is about ethno-religious groups. Christians, in forms of Assyrian / Syriac / Caldeans, but also Yezidis, who have their own interpretation of Islam. It''s about these groups, in which many, but not all, are Christian. It is highly relevant to talk about Christians because IS’ stated goal is to wipe out Christianity.
If Lars Adaktusson on Wednesday succeeds with getting a majority in parliament, it is a great victory for him as a politician. But even if he does, the journey does not stop there, but then perhaps the most difficult thing of all remains. That the resolution does not end up being only words, but put into practice.
And what practical significance can a genocide recognition have? Lars Adaktusson point out three things.
First of all a recognition means a legal possibility to prosecute the perpetrators for crimes against humanity.
Secondly, the vindication of those who have suffered. Something that should not be underestimated, according Adaktusson, which brings out the 1915 genocide against Armenians, Assyrians / Syriacs / Chaldeans and Pontic Greeks in modern Turkey.
– For a hundred years they have been fighting for it to be recognized as genocide. It provides a small illustration of how important it is to get a recognition.
Adaktusson also refers to what Christians themselves say, for example, a letter from the Chaldean Patriarch in Iraq, Louis Sako, who appeals to European politicians about the recognition.
– In the letter it is clear how important this is for the Church in place and for those affected. This is followed really closely by those concerned. There is no doubt that what will be voted on in Strasbourg is important for millions of people in the region.
Thirdly, a recognition of genocide means that the world is obliged to intervene, according to the international law principle "Responsibility to Protect". A resolution could pave the way for new military interventions.
Certainly Parliament is not in possession of troops, but the resolution must urgently be seen as a lever against other players, individual countries and, above all, which is the end point with Lars Adaktussons idea, the UN Security Council. If the outside world is to fight the IS with a military, the UN is where many are pinning their hopes.
– To achieve this, we need governments and parliaments to take the decision to recognize it as a genocide, says Adaktusson.
Do you want the outside world to put in ground troops against the IS?
– There is already a military coalition in place with 60 countries. But it is not enough. Although IS has been turned back, they still control large areas. And those who have been driven away, the ethno-religious groups, have not had opportunity to return. They do not dare to as their safety can not be guaranteed. The international community must do more, we must increase the military operations so that human lives can be saved and that we can get safety zones.
So you want to see ground troops against the IS?
- I do not think we should rule out the option that it may be necessary to have troops or military assets on the ground. It may well be that the only way to fight back against this terrible terrorist group is to reinforce the ground troops. It is not to escalate the conflict or to bomb forward peace. This is about self-defense, to defend the weakest that are victims of genocide. It is not a war of aggression, but a defense against evil.
Translation: Daniela Babylonia Barhanna
En kamp för att klassa IS dåd som folkmord
I några månaders tid har EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) arbetat för att få igenom en resolution som erkänner att Islamiska staten begår ett folkmord på kristna minoriteter. Nästa vecka får vi se om han lyckas.
NyheterRESOLUTION OM FREDAD ZON RÄCKTE INTE
STEG ETT
STEG TVÅ
STEG TRE
STEG FYRA
STEG FEM
Är det pirrigt inför omröstningen?
Hur viktigt har det varit att poängtera att det är kristna som utsätts för folkmord?
STEG SEX
Vill du att omvärlden sätter in marktrupper mot IS?
Så du vill se marktrupper mot IS?
Blicken åker jo-jo mellan fuskpappret och presidiet i Europaparlamentet i Strasbourg. Lars Adaktusson (KD) har en och en halv minut på sig att framföra sitt ärende, och gör det med att snabbt redogöra för att Islamiska staten gjort sig skyldiga till de värsta brott som finns enligt internationell lag.
- Den pågående förföljelsen lever upp till den striktaste definition av folkmord, hinner han säga innan han snart avbryts mitt i en mening, och finner sig fogligt i att talartiden runnit ut.
Debatten som följer pågår i omkring fyrtio minuter, där talare efter talare från hela det politiska spektret går upp och visar sin avsky mot IS. Många av de närvarande instämmer i Adaktusson inlägg, exempelvis den svenska miljöpartisten Bodil Valero.
- Det är viktigt att vi benämner det som sker som ett pågående folkmord och ett brott mot mänskligheten och det är oerhört viktigt att vi agerar innan det har fullbordats, säger hon.
Bara att ha fått upp frågan hit, med "EU:s utrikesminister" Federica Mogherini närvarande, får ses som en framgång för Adaktusson. Men debatten i Europaparlamentet den 20 januari var inte slutet på en lång resa. Det var början på en mycket intensiv slutspurt. För efter debatten återstår två veckor som kommer att bli avgörande om arbetet ska bära frukt, då det avgörs om Lars Adaktussons resolutionsförslag om folkmord ska få tummen upp eller ned. För att få igenom en resolution gäller det att få en majoritet med sig i parlamentet, detta gigantiska politiska forum som om det sluter sig samman i en fråga är en av världens tyngsta maktfaktorer.
Målet för Adaktusson är att parlamentet ska anta hans resolution om att Islamiska staten utför ett folkmord på etnoreligiösa grupper i Irak och Syrien. Det är en projektil med siktet inställt ända upp på världspolitikens toppnivå, som kan leda till en militär intervention med marktrupper för att sätta stopp för IS. Men riktigt där är vi ännu inte.
Lars Adaktusson har ända sedan han kastade sig in i politiken, efter en lång karriär som journalist, lyft frågan om de kristna minoritetsgrupperna i Mellanöstern.
- Redan i valrörelsen 2014 började jag lyfta fram deras situation, berättar han.
- Jag skrev bland annat en debattartikel i DN och fick då mycket kritik. Men jag hade bestämt mig för att driva frågan i valrörelsen, och nu gäller det att leva upp till det.
Till en början tryckte Adaktusson på för en fredad zon i Irak, för att människor som flytt skulle kunna återvända. I mars förra året antog EU-parlamentet en resolution där de gav sitt stöd. Men någon fredad zon för de religiösa minoriteterna är ännu inte i sikte.
- Under hösten kändes det därför som att det var dags att ta nästa steg i processen, berättar Adaktusson.
I november, då han var ute och vandrade i korridorerna i EU-parlamentets lokaler i Bryssel "damp den ner". Idén att lägga fram en resolution att IS begår ett folkmord. Det var inget enskilt IS-dåd som triggade honom, utan snarare en allmän frustration över att inget hände.
- Men det är klart att terrordåden i Paris, som inte var riktade mot de religiösa minoriteterna, påverkade mig mer än någon annan enskild händelse.
När han väl hade bestämt sig påbörjades ett mödosamt politiskt arbete, som vi för enkelhetens skull delar upp i sex olika steg.
Till en början gällde det att övertyga den egna staben. Lars Adaktusson har 4 medarbetare, och utan deras stöd skulle det bli omöjligt att driva en fråga.
- Redan samma eftermiddag var vi överens, berättar Adaktusson.
En av hans medarbetare är Charlie Weimers, som inte var speciellt svårövertalad.
- I januari förra året var vi på besök i Irak, och det vi mötte skakade om oss. De kristna ledarna sa att ingen blir gladare än IS när kristna flyr till Europa. Det är det de eftersträvar. Det var otroligt frustrerande att höra, för vi hamnar i en svår rävsax. Å ena sidan vill vi hjälpa dem som flyr för sina liv. Å andra sidan, de religiösa ledarna säger att vi gör IS jobb när vi tar emot dessa flyktingar.
Känslan har länge varit att något bör göras. Charlie Weimers berättar att det numera också finns en öppning, framförallt efter terrordåden i Paris har ett nytt klimat slagit rot.
- När vi kom till Bryssel var det politiskt inkorrekt att tala om förföljelse av kristna. Både offer (kristna) och förövarna (muslimer) var fel enligt den politiskt korrekta handboken. Det har förändrats, säger han.
Nästa steg var att börja göra själva grovjobbet. Ta fram fakta, knyta kontakter och opinionsbilda.
- Med hjälp av juridiska experter började vi ta fram material som bevisar att det rör sig om ett folkmord. Då handlar det om att titta på vilka uttalanden som gjorts inom ramen för FN, och andra rapporter, och vi kom fram till att det är väldigt tydligt att det rör sig om ett folkmord, berättar Charlie Weimers.
Han säger att det hela inte skulle läggas fram som ett politiskt "statement", utan snarare ett konstaterande, som fakta. Och då är en god research A och O, inte minst med tanke på att folkmord i juridiska termer är ett väldigt starkt begrepp.
Bland annat fick gruppen med sig "A demand for action" in i arbetet, med dess stridbare förgrundsgestalt Nuri Kino, 2015 års förebild enligt Dagens läsare. Även den katolske prästen Jose Luis Bazan från den europeiska katolska biskopskonferensen var viktig i det juridiska förarbetet, liksom att förankra allt bland de folkgrupper som folkmordet berör. Utifrån det togs sedan en resolutionstext fram, och ett seminarium anordnades i Stockholm för att opinionsbilda.
När väl underlaget till en resolution var klart var det dags att på allvar föra upp frågan på den politiska dagordningen. EU-politik skiljer sig en del från svensk politik, i den mån att en enskild EU-parlamentariker kan driva en fråga på ett helt annat sätt. Men då gäller det att först och främst förankra sina förslag i sitt eget politiska läger.
Kristdemokraterna ingår i EPP, Europaparlamentets största grupp, där även Moderaterna ingår. De har en arbetsgrupp för utrikesfrågor, dit folkmordsfrågan först fördes upp.
- Jag begärde ordet och la fram vårt förslag, berättar Adaktusson.
Han fick direkt positiv respons och uppmaningen att gå vidare. Ett formellt beslut togs att EPP skulle driva frågan, och Lars Adaktusson fick uppdraget att representera partigruppen i ärendet.
- Då fick vi också hjälp av EPP:s sekretariat, vilket innebar mycket administrativa muskler.
Att få med sig den egna partigruppen är en sak. Men för att komma någonstans med ett politiskt förslag gäller det också att förankra den hos övriga partigrupper. Europaparlamentet är inte helt lätt att navigera i, det finns ingen given majoritet, ingen uttalad opposition. Även om EPP är störst, måste de få med sig antingen den liberala eller den socialdemokratiska gruppen för att en fråga ska lyfta.
Och innan en fråga ens kommer upp på agendan måste den passera talmanskonferensen, som kan sortera bort de förslag som inte anses kunna få ett brett stöd.
- Rädslan hos mig var att de andra partigrupperna skulle blockera frågan så att den över huvud taget inte skulle komma upp, säger Lars Adaktusson.
Processen kunde ha stoppats där, och Adaktusson väljer ordet "vånda" då han beskriver sina känslor. En annan rädsla var att innehållet skulle vattnas ut längs vägen, att folkmord var ett så kontroversiellt begrepp att det skulle bytas ut mot något mildare formuleringar.
- När vi hörde att det fanns tveksamheter hos andra grupper, så satt vi här kvällen innan och tog ett antal samtal med strategiska personer. Trots att vi la ner mycket arbete inför talmanskonferensen kändes det som att vi inte var i hamn, att vi inte hade kontroll.
När de sedan fick grönt ljus, torsdagen den 14:e januari, var glädjen och lättnaden stor. En vecka senare står Lars Adaktusson i parlamentets pampiga byggnad i Strasbourg och håller sitt tal.
Nu återstår det att se var folkmordsfrågan landar i parlamentet. På torsdag, den 4 februari, ska säcken knytas ihop. För att få igenom en resolution att IS begår ett folkmord krävs det 375 röster. EPP har 220. Lars Adaktusson och hans medarbetare arbetar för fullt för att övertyga andra för att få stöd.
- Många är positiva, men det finns en del invändningar, berättar han.
Den här typen av beslut ska inte tas i Europaparlamentet, utan det här hemma i FN:s säkerhetsråd, säger vissa. Alla kriterier för folkmord är inte uppfyllda, säger andra. Det är inte bara kristna som utsätts för folkmord, utan majoriteten är muslimer, och därför kan vi inte anta en sådan här resolution, lyder en kritik.
- Ja, det är klart att det är. Det går inte att ta något för givet.
- Det är självklart att kalla grupperna för vad de är. Vi säger att det handlar om etnoreligiösa grupper. Kristna i form av assyrier/syrianer/kaldéer, men även yezidier, som har sin egen tolkning av islam. Det handlar om de här grupperna, där många, men inte alla, är kristna. Det är i hög grad relevant att tala om kristna eftersom IS uttalade mål är att utplåna kristenheten.
Om Lars Adaktusson på onsdag lyckas få med sig en majoritet i parlamentet är det en stor seger för honom som politiker. Men även om han lyckas slutar inte resan där, utan då återstår det kanske svåraste av allt. Att resolutionen inte bara blir ord, utan omsätts i praktisk handling.
Och vad kan ett folkmordserkännande få för praktisk betydelse? Lars Adaktusson pekar ut tre saker.
För det första innebär ett erkännande en juridisk möjlighet att åtala förövarna för brott mot mänskligheten.
För det andra innebär det upprättelse för dem som har drabbats. Något som inte bör underskattas, enligt Adaktusson, som lyfter fram folkmordet 1915 mot armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker i nuvarande Turkiet.
- I hundra år har de kämpat för att det ska erkännas som ett folkmord. Det ger en liten illustration om hur viktigt det är med ett erkännande.
Adaktusson hänvisar också till vad de kristna själva säger, exempelvis ett brev från den kaldeiske patriarken i Irak, Louis Sako, som vädjar till EU-politikerna om ett erkännande.
- I brevet framgår det hur viktigt det här är för kyrkan på plats och för de drabbade. Det här följs verkligen noga av de som är berörda. Det är ingen tvekan att det som kommer att voteras om i Strasbourg är viktigt för miljontals människor i regionen.
För det tredje innebär ett erkännande om folkmord att omvärlden är skyldig att ingripa, enligt den folkrättsliga principen "Responsibility to Protect". En resolution kan bana vägen för nya militära ingripanden.
Visserligen förfogar inte Europaparlamentet över några trupper, utan resolutionen får snarast ses som en påtryckning gentemot andra aktörer, enskilda länder och framförallt, vilket är själva slutpunkten med Lars Adaktussons idé, FN:s säkerhetsråd. Om omvärlden ska bekämpa IS militärt är det till FN många sätter sitt hopp.
- För att nå dit behövs det regeringar och parlament som tar beslutet att erkänna det hela som ett folkmord, säger Adaktusson.
- Det finns redan i dag en militär koalition på plats med ett 60-tal länder. Men det görs inte tillräckligt. Även om IS har slagits tillbaka, så håller de stora områden. Och de som drivits bort, de etnoreligiösa grupperna, har inte haft möjlighet att återvända. De vågar inte för säkerheten kan inte garanteras. Världssamfundet måste göra mer, vi måste öka de militära insatserna så att människoliv räddas och att vi kan få fredade zoner.
- Jag tycker inte att man ska utesluta alternativet att det kan behövas soldater eller militära resurser på marken. Det kan mycket väl bli så att det enda sättet att slå tillbaka den här fruktansvärda terrorgruppen är att förstärka med marktrupper. Det handlar inte om att trappa upp en konflikt eller att bomba fram fred. Det här handlar om självförsvar, att försvara de svagaste som är utsatta för ett folkmord. Det är inte ett angreppskrig, utan ett försvar mot ondskan.
